STANDARD FÖR SCHÄFER

ORIGINALSTANDARD:
1991-03-23

FCI-STANDARD:
1991-08-30; tyska

SKKs STANDARDKOMMITTÉ:
1995-04-04

URSPRUNGSLAND/HEMLAND:
Tyskland.

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:
Mångsidig bruks-, vall- och tjänstehund.

FCI-KLASSIFIKATION:
Grupp 1: Bruks- vall- och tjänstehund.
Sektion 1: Schäferhundar med arbetsprov.

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i Verband für das Deutsche Hundewesen e. V.(VDH), är som grundare ansvarig för standarden för tysk schäfer. Standarden utvecklades ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20 september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz. Ändringar gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909, styrelsemötet i Wiesbaden den 5 september 1930 och avelskommitténs och styrelsens möte den 25 mars 1961. Standarden reviderades och fastställdes av Världsförbundet för Tyska Schäferhundsklubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden omarbetades vid SV fullmäktige och styrelse beslut den 23-24 mars 1991.
Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central- och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund, i högsta grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål framställdes standarden för tysk schäfer,. avseende såväl fysisk byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.

HELHETSINTRYCK:
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och benstommen stark.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
Mankhöjden för hanhund 60-65 cm
för tik 55-60 cm.
Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt, skydds-, tjänste- och vallhund.

HUVUD:
Huvudets skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och smed lagom bredd mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra. Proportionen skalle - nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen, längs en sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga nospartiet.
Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.
Nostryffel: Nostryffeln måste vara svart.
Nosparti: Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt.
Läppar: Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.
Käkar/tänder: Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, dvs framtänderna skall gripa in i varandra så att överkäkens framtänder saxartat skär över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felalatigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad.
Käkarna måste vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utstående. Ögonens färg skall vara så mörk som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.
Öron: Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron; är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.

HALS:
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst hals-skinn eller hakpåse. Halsen bärs i ca 45° vinkel till kroppen.

KROPP:
Bröstkorg: Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av mankhöjden. Revbenen skall vara ganska välvda, bröstkorgen varken tunnformad eller flat.
Rygglinje: Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken och längs den lätt sluttande ryggen fram till korset, som sluttar lätt utan synligt avbrott.
Rygg: Ryggen är fast, kraftig och muskulös.
Ländparti: Länden skall vara bred, väl utvecklad och muskulös.
Kors: Korset skall vara långt och lätt sluttande (ca 23°) i förhållande till horisontalplanet och omärkligt övergå i svansansättningen.
Svans: Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen bärs i en mjukt utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna.

EXTREMITETER:

FRAMSTÄLL:
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka och sedda framifrån absolut parallella.
Skulderblad: Skulderblad och överarm skall vara lika långa och medelst i kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den ideala skulderblads- och överarmsvinkeln är 90° men nr i regel upp till 110°.
Armbåge: Armbågen får varken i vila eller i rörelse vara vare sig utåt eller inåtvriden.
Underarm: Underarmarna är från alla sidor sett raka och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa.
Mellanhand: Mellanhandens längd skall vara 1/3 av underarmens och vinkeln till underarmen skall vara 20-22°. Fel vinkel, dvs en alltför vinklad mellanhand (mer än 22") eller en alltför. stel mellanhand (mindre än 20°) minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten.
Tassar: Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda trampdynor. Klorna skall vara kraftiga och mörka.

BAKSTÄLL:
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda och bakbenen sedda bakifrån vara parallella.
Lår: Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda en vinkel på ca 120°. Låren skall vara kraftiga och muskulösa.
Has: Hasen är fast och väl utvecklad.
Mellanfot: Mellanfoten under hasen skall stå lodrätt.
Tassar: Baktassarna skall vara slutna och lätt vävda. Trampdynorna skall vara håda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.

RÖRELSER:
Den tyska schäferhunden är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenen når fram under kroppen lika långt som frambenet når utan att rygglinjen väsentligen förändras. Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna.0m kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck.
Vid jämnt och lugnt trav bärs huvudet framåtsträckt och svansen något lyft, varvid en oavbruten, mjukt svängd rygglinje från öronspetsen längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.

HUD:
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.

PÄLS:
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt samt ligga slätt. Håret skall vara kort på huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och lår. Det skall vara något längre och tätare på halsen. Håret är lägre på benens baksidor ner till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda.
Färg: Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning.
Svart sadel och mask. Obetydliga, små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt.
Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickiga ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå.
Vit färg är inte tillåten.

STORLEK/VIKT:

MANKHÖJD:
Hanhund: l 60 - 65 cm
Tik: 55 - 60 cm

VIKT:
Hanhund: 30 - 40 kg
Tik: 22 - 32 kg

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

ALLVARLIGA FEL:
Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna.
Felaktiga öron: för lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.
Betydande pigmentbrist.
Starkt begränsad totalstyrka (brist på fasthet).
Tandfel: alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerande fel.

DISKVALIFICERANDE FEL:
Karaktärsfel, bitska och nervösa hundar.
Monorchider och kryptorchider liksom hundar med tydligt olika resp förkrymta testiklar. Se testikelstatus nedan!
Hundar med betydande öronfel resp svansfel.
Hundar med missbildningar.
Hundar med tandfel gällande avsaknad av en P 3 och en ytterligare tand,
eller en hörntand,
eller en P 4,
eller en M 1 resp M 2
eller sammanlagt 3 tänder eller fler.
Hundar med bettfel.
Överbett på 2 mm eller mer.
Underbett.
Tångbett i hela främre käken.
Hundar vars storlek avviker mer än 1 cm uppåt eller nedåt från tillåten mankhöjd.
Albinos.
Vit päls (också med mörka ögon och klor).
Långhårspäls (långt, mjukt, icke tätt åtliggande päls med underull, behäng på öron och ben, yviga byxor och buskig svans med behäg nertill).
Långhår (långt, mjukt täckhår utan underull, oftast med mittbena i ryggen. Behäng vid öronen, på benen och svansen).

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.